Jag hade inte tänkt kommentera Madeleine Leijonhufvuds inlägg i debatten kring åklagare Hillegrens uttalande, men here we go. Tidigare i år skrev jag en post om offerrollen och synen på offer. Om min fascination över att 'offer' hela tiden används som något negativt och att det anses som rätt att vägra vara offer. Om hur jag själv å det bestämdaste struntade i den konventionen och vägrade låta bli att vara ett offer - jag är ju det, liksom, varför förneka det. Hur som helst så konstaterar Madeleine Leijonhufvud:
"Ingen människa som får se sin våldtäktsanmälan hamna på Rolf Hillegrens bord kan uppleva att anmälan blir objektivt prövad."
Och visst är jag glad över hennes ambition där hon på sitt eget sätt försöker komma till rätta med problemet, så som hon upplever det, MEN jag måste bara inflika att bara för att man är offer, bara för att man har blivit våldtagen så är man ingen idiot, som accepterar saker hur som helst. Eller bara för att man är offer så betyder det inte att man inte skulle ha styrka nog att för en diskussion med Hillgren eller stå upp för sig själv. Naturligtvis reagerar alla olika efter en våldtäkt och naturligtvis har man öppna sår, men om jag talar utifrån mig själv så skulle jag inte ha några som helst problem med att själv ifrågasätta herr Hillegren. Jag tror nämligen att om man är kompetent nog så kan man skilja på jobb och åsikter. Och ett uttalande i pressen må få skäll och mörkrädslor att skaka, men att kräva någons avgång utan att granska den personens arbetsinsatser känns inte som något jag vill skriva under på.

Hillegren har valt att själv svara på Madeleins inlägg i Svensken. Och han står fast vid sin åsikt. Jag måste dock säga till Madeleins försvar, att visst, det verkar kanske inte riktigt som att Hillegren är världens bästa lyssnare och saknar rätt stora mått ödmjukhet, men iallafall. Och det är när han börjar förklara sitt tidigare uttalande, som det  - i mina ögon bara blir värre.
Hillegren berättar om intervjun som ledde fram till uttalandet som lett till en JO-anmälan och rasande människor.
"Sedan kom vårt samtal in på frågan om samtycke som till och från varit på tapeten, då vissa vill ha den inskriven i lagen. Där berörde jag ett högst teoretiskt exempel, nämligen fallet med kvinnan och mannen som har ett regelbundet sexliv. En dag gör kvinnan polisanmälan och påstår att en viss kväll upplyste hon sin man om att hon inte ville ha samlag, vilket inte respekterades av mannen. Trots det genomförde han samlaget, varvid hon förhöll sig passiv /.../ Det är dock min bestämda uppfattning att den relaterade gärningen inte förtjänar minimistraffet för våldtäkt som är två år. Däremot finns det ingen anledning att uttala sig om straffvärdet, då fallet aldrig lär hamna i domstol på grund av de beviskrav som gäller – inte på grund av ovilja att åtala."
Jag inser här att jag börjar ändra åsikt, får man göra det mitt i ett inlägg? För det är just HÄR den viktiga delen ligger - förundersökningen. För nog ska väl ovanstående exempel faktiskt hamna i domstol? Om man inte hittar de trådar som finns att dra i så är man en dålig åklagare. Punkt. Inte för att man tycker att det "inte är värt två år".

Jag har läst i massor med bloggar och massor med kommentarer kring denna historia om att "ställa upp för husfridens skull".... Om "tjatsex" och hur folk verkar tro att det handlar om att döma "tjatsex" till våldtäkt, eller snarare verkar det som att folk är livrädda för att de skulle vara våldtäktsmän/våldtäktskvinnor och försvarar Hillegrens uttalande med näbbar och klor. Jag tycker att Julia Skott har skrivet ett utmärkt inlägg kring tankarna på vem man själv är i situationen. Och för att gå tillbaks till resonemanget "ställa upp", så kan ni med fördel läsa Elins inlägg om ifall man säger ja, så är man iallafall inget våldtäktsoffer.