För ungefär en vecka sedan var det sex år sedan det där hände. Våldtäkten. Jag levde livet med en domedagssyn och hade räknat ut att om det skedde över 3000 våldtäkter per år, så var oddsen alldeles för höga för att slippa undan.

Amnesty; 3 april 2006

"Förra året anmäldes drygt 3 400 våldtäkter i Sverige. Det ger ett snitt på nio våldtäkter om dagen. Men mörkertalet är stort och Brottsförebyggande rådet, BRÅ, uppskattar att det endast är en femtedel av alla våldtäkter som polisanmäls."

Det är ju rätt många, män framförallt, som alltid hävdar att tjejer anmäler våldtäkter för att de är sura och vill hämnas och tydligen sitter det tusentals oskyldigt dömda i våra fängelser.

Amnesty; 2009-04-27 18:30

"Sverige toppar antalet anmälda våldtäkter i Europa med 46 anmälda våldtäkter per 100 000 invånare. Det kan jämföras med England och Wales där 23 våldtäkter anmäldes per 100 000 invånare. Sverige och England och Wales ligger också lägst när det uppklarningen av anmälda våldtäkter i form av åtal: cirka 13 procent. Sammantaget ligger antalet fällande domar runt tio procent av alla anmälda våldtäkter."

Jag är rätt trött på att man blundar för sanningen. Om endast en femtedel av alla våldtäkter anmäls och av de anmälda är det endast 13% som leder till åtal och av de anmälda är det runt 10% som leder till en fällande dom, så kanske det är dags att sluta vara naiva och börja se det som ett jätteproblem, som rör alla.
Men det var inte några "feministfloskler" (som det här säkert kallas), som jag tänkte skriva när jag började skriva.

Utan det var en tanke kring våldtäkter och offer. Allas vår Blondinbella blev ju, för ungefär ett år sedan utsatt för ett övergrepp i Italien och i intervjuer efter detta, och på sin blogg så upprepade hon hela tiden att hon vägrade vara ett offer.
Aftonbladet. Och om man inte är plusmedlem går hela intervjun att läsa här.
Och jag blir alltid så fascinerad på att 'offer' hela tiden ska ses som något negativt. Vill man förolämpa någon riktigt mycket, så kallar man denne för ett offer... Vart kommer denna attityd ifrån?
Ey, jag blev våldtagen, det är väl självklart att jag är ett offer. Det är väl självklart att det påverkar mitt liv. Och jag vägrar låta det inte göra det, för jag anser inte att man är dålig för att man är ett offer eller visar sig svag eller vad det nu rör sig om. Och jag blir så ställd inför hur denna attityd kring att det är fel på att vara offer hyllas runt om i världen. Som att det inte räcker med att man blivit våldtagen, man ska inte få låta det bekomma en... Jag fattar verkligen inte, det är ingen tävling!!

Min kära psykolog sa något jag tagit tillvara på och som jag approprierar på det mesta. Jag kommer inte riktigt ihåg om jag sa att mina vänner tyckte att jag var så negativ, eller om jag själv tyckte det, varpå hon svarade:
- Och? Det måste väl få finnas sådana oxå?
Och hon fick mig verkligen, med detta, att inse att det handlar om att acceptera sig själv och älska den man är, istället för att försöka ändra på sig och aldrig vara nöjd. Att det är när man accepterat den man är som den största förändringen har skett. Och fortsätter att ske.

Så ey, vad är det för fel med offer? det måste väl få finnas sådana oxå?

Han som begick den här våldtäkten blev till slut dömd. Det gällde att hitta honom först, men han åkte dit för ett annat brott och ja, det finns ju ett dna-register. Han fick tre år, ute efter två, så han är fri nu och jag funderar lite på hur jag skulle reagera om jag sprang på honom. Om jag mötte honom när jag till exempel var ute och gick, för även jag är ju, när jag inte tänker efter, påverkad av denna anti-offerattityd, men så slår det mig. Varför ska jag gå runt och visa att han och det han gjorde inte har påverkat mitt liv? för det har det ju. Så jag kommer antagligen bara att slå ner blicken i marken och ta mig därifrån så fort som möjligt - för det är ingen tävling!!

Puss och kram