En tanke till

Å andra sidan, om den åtalade inte kan anklagas för mened har han/hon inget sätt att markera sanningshalten i sina uttalanden. Därför kan det inte användas emot honom/henne.



För övrigt håller jag med dig om din slutsats: Det viktigaste är att vårt samhälle verkar för att människor slutar att våldta. Det tyckte jag att mitt blogginlägg också slutade med, men jag var kanske otydlig.

Det är inte alltid givet att den som anmält våldtäkten också står som just målsägare. Om det ä'r allmänt åtal kan den som lidit skada istället defineras som brotsoffer men inte målsägare och då blir läget litet annorlunda, just mnär det gäller edsplikt och plikten at hjälpa polisen med utredningen. I Palmerättegången och Pakmemålet 1989 räknades Lisbeth palme som brottsoffer/efterlevande, och kunde därmed inte förhöras under ed av polisen i utredningen, hon var heller inte tvungen att delta i rekonstruktionen på Sveavägen någon må¨nad efter brottt - och gjorde det inte heller, vilket vi idag kan se skadade utredningen. I praktiken var det underförstått att polisen, och senare tingsrätten, litade på allt Lisbeth sade. Den centrala punkten i hennes vittnesmäl var ju pockås att hon pekade utr Pettersson, en sak som inte gick att slå tillbaka med några andra vittnen eller polisbelägg och som alla vet tillkom under ganska misskötta omständighetter ("Det ser man vem som är alkis"). Trots att hennes kminnesbilder kan ha varit vaga eller missvisande; vilket kom att påverka utredningen och hela rättegången. Borgnäs är inne på det i "En iskall vind drog genom Sverige".



Och även om den anmälande är målsägare och vittnar, så: i en del våldtäktsmål är möjligheterna att kontrollera mot fakta vad ett vittne eller ett möjligt brottsoffer säger rätt begränsade, medan trycket at presnetra en viss slags story kan vara mycket stort: hämnbegär eller ösnkan at skydda sig mot en svartsjuk pojkvän genom att presentera ett one-night-stand som en brutal våldtäkt. Då kommer ord delvis att stå mot ord, och i en del fall litar domstolen på kvinnan därför at man har fåt den blden av hur det ska vara.



Man kan inte bara vifta bort det, men hela den här frågan har på senare år blivit så infekterad av ideologiska krav att det helt enkelt blir en dragkamp i opinionen om hur man ska se på väldtäkter, och definiera våldtäkt. Hillegrens uttalande var mycket vårdslöst, stötande t om men det har blivit oerhört övertolkat av en grupp bloggare som vill koka ihop en häftig story och driva ett exempel för att mobilisera opinionen. Parallellerna med Liza Marklunds Mia-story är mer än pinsamma, precis som då handlar det om en faktoid - en 2sann berättelse" som blivit hårt tillskruvad - som blåses upp våldsamt och får bli ursäkt för långtgående krav på en helt ny våldtäktslag, förslagsvis en där det blir så lätt som möjligt att väcka och vinna åtal och där män i förlängningen ses som kollektivt ansvariga för sexualiserat våld medan de konkreta omständighterna - till exempel jobb i beroendeställning, pennalism i skolan etc - skyfflas åt sidan.



Tanken att alla män är gemensamt ansvariga för våldet mot alla kvinnor lever ett friskt liv inom stora delar av den svenska tredje-vågen-feminismen. Läs t ex "Könskrig" eller Katrine Kielos "Våldtäkt och romantik" - eller några blogginlägg i frågan. Elin Alvemarks och Katrine Kielos gamla bloggar var extremt uttalade på det området, mycket mer oförblommerade än vad de sedan skrev i "Könskrig", men de är tyvärr nerlagda och raderade.

Eftrsom alla verkar tro att HD nu sätter tumskruvarna på landets domstolar och anvisar dem att sluta döma för våldtäkt, och att Hillegren skulle vara något slags talesman för HD - inget av detta är sant, det är bara vad som suggererades av Svenskans artikel - så kan man ju önska sig att folk kom ihåg några av de sneaste årens våldtäktsmål, Tumba och Rissne till exempel. Hur är det: är det tydligt avgränsat vad "försatt i hjälplöst tillstånd" innebär, och brukar domstolen alltid döma efter vad som ser ut att vara lagens bokstav? Nej, så ligger det inte till, Det finns rätt många exempel på det. Jag kan inte läsa HD:s tankar men det förefaller som om en del av deras avsikt var att tillhålla domstolarna att faktiskt ordna upp sin praxis och döma efter den moderniserade lagstiftning vi redan har (kommer ni ihåg att lagen reviderades för några år sedan?) Men du vet: kompromisser och reson är inte vad det här drevet vill ha. De vill se blod flyta och göra häftiga gester som kan mobilisera en hemlös opinion.

Stefan: Jodå, du var nog tydlig i det du ville säga :) var bara jag som var lite snabb att ögna igenom, om du tycker att jag hänger ut dig så kan jag skriva dit det? Den åtalade kan ju markera sanningshalten genom trovärdighet?



Magnus: Tack för dina kommentarer. Jag vet dock inte när den våldtagne/a inte är målsägare, skulle det vara när denne/a tagit tillbaka sin anmälan och åklagaren ändå fortsätter att åtala baserat på att han/hon anser sig ha tillräckligt starka bevis?

Sen är det så att alla män är ansvariga för våldet mot kvinnor, eftersom hela samhället är ansvarigt för det som sker i det. Och jag tycker att du drar ett litet strå till stacken genom att du här, tar dig tid att skriva och kommentera och diskutera och det är jag tacksam för.

Sen måste jag väl hojta lite att var det inte 1 av fem fall som ledde till fällande dom? så det där att domstolen litar mer på kvinnan - njae va?!

Sorry, en av fem anmälningar leder till åtal, men om man letar på amnestys hemsida så hittar man siffor för hur många som leder till fällande dom, jag tror att det var 5% 2003, måste leta för att kunna säga säkert... och enligt brå uppskattas det vare en femtedel av alla våldtäkter som anmäls...

Leopard: om man talar om manlig kollektiuvskuld för sexuellt våld, gemensamt manligt ansvar för detta våld eller för patriarkatet, så måste man också uppmuntra en öppen, otyglad och upplyst debatt bland män om hur den skulden ser ut. Idag är det en diskussion som nästan enbart förs på olika mer eller mindre militanta kvinnogruppers villkor med en tuff, konfrontativ retorik ("militanta" är ett halvdåligt uttryck men du förstår nog vilka jag menar). En Dworkin/Kielos'sk uppfattning där alla män är medskyldiga och kan rentvå sig först genom att böja knä en och en inför någon viss kvinnofronts beskrivningar ställer jag inte upp för, det är ungefär som att hävda att bara komunbister får ha uppfatningar om vad som är antikommunism, eller att bara judar skulle tillåtas yttra sig om vilka handlingar om utgör antisemitism.



Men just tanken att det bara är kvinnor som ska få definiera vad som utgör manligt våld/härskande mot kvinnor, och var detta våld kommer ifrån, är väldigt vanlig i Sverige idag. Män som vill in i diskussionen är i praktiken hänvisade till att stå utanför och hänga efter de beskjrivningar som de militanta kvinnmorna gör. De enda män som tillåts agera på egen auktoritet, avslappant och vöärdigt som "en i gänget" inom kvinnorörelsen är män som har makt och status i samhället - partiledare och ty-stjärnor till exempel - eler de som är ihop md en ledande tjej i kvinnogruppen, och det här uttrycker en tyst sexism som många är medvetna om även om det är väldigt få som vill kännas vid den, vill tala högt om den.

*magnus: njae, jag pratade om en samhälleig skuld, en kollektiv samhällsskuld. och i samhället ingår både män och kvinnor, men eftersom det är samhället så blir det per automatik alla män. när jag diskuterar den patriarkala samhällsstrukturen så menar jag INTE män, utan jag menar vi som deltar i att den finns kvar. det är oerhört komplicerat att nå det ideala samhället, naturligtvis, men ringar på vattnet, ringar på vattnet.



personligen är jag så inibomben mycket feminist det bara går, och jag håller med dig om att ett fåtal av de 'gapiga'(militanta) feministerna har ett uns av koll på vad feminism innebär.

för mig handlar det om att stoppa mansförtrycket, för att komma till bukt med kvinnoförtrycket och det är däri jag tycker att våldtäktsfrågan hamnar, att få män att inse den som en del i mansförtrycket, inte det att 'kvinnor ljuger' utan det hur män förväntas agera, reagera, att vi är födda ur konventioner som kanske mår bäst av att brytas, att synen på män ligger i den patriarkala samhällsstukturen.

Leopard: Ja, visst, det ligger en hel del i det och jag gillar att du inte binder det till könet. Det är just det många gör - ansvar är förresten ett bättre ord än gemensam skuld.



Min bild är att en stor del av den nya kvinnorörelse som kommit på plats sen Fittstim eller strax innan- en mediafeminsim med högt tonläge, svag analys och hård attityd - helt enkelt kokar ner talet om patriarkat och könsmaktsordning till att alla män härskar över i stort sett alla kvinnor - och döremd är alla män direkt medskyldiga, så länge de inte erkänner detta. Könsklyftan är binär och primär i förhållande till klass, kulturklyftor, ekonomiska motsättningar eller globalisering. Det här är förstås ingen speciellt queer hållning ich går inte så bra ihop med synen p könet som en socail konstruktion, men i praktiken funkar det och tjejen kan lätt ta undan sina manliga kompisar för at iustället skälla desto hårdare på vaniljmännen. Det är otroligt slående att t ex Alex Schulman är en sådan idol bvalnd unga medietjejer som vill upp, i varje vettig mening står han ju för grovt kvinnofientliga attityder och strukturer. Men de gillar honom för att han har en mysig "ironisk" stil och har makt, och därför accepteras han.



Och för de här grupperna är våldtäkt något som man främst ska slå i huvudet på männen, ett vapen för att skämma ut masgrisarna helt enkelt. Alla kvinnor har del i utsattheten och alla män i övermakten. Män är en armé av dumma foppatofflor som inte begriper nåt (Elin Alvemark beskrev det så på sin blogg) och kvinnor är smarta, sexiga - och offer, eller "vägrar vara offer". De är skuldfria. Det är naturligtvis grymt empowering att tänka så men i längden är det inte fruktbart.

Bra vinkling!