Jag går bara runt och känner att jag inte har tid med någonting och ändå gör jag ingenting. Känner mig sjukt stressad, kan man säga. Och då kan jag ändå inte påstå att jag lever något hektiskt liv, hua för alla stackare som har jobb, barn, fritidsintressen och pluggar samtidigt...!

Jag har iallafall hunnit med att så lite frön - i år blir det bara basilika, timjan, mejram, oregano, stevia och så blev det en kruka över så den petade jag ner några apelsinkärnor i... och planterade om en köpt gräslök i ny kruka, får se om den står sig... Den är ju inte riktigt av samma kvalitet som mammas gräslök, om man säger så... Fjutt fjutt är det här...

Imorn blir det plugga hela dagen, har en inlämningsuppgift att skriva och massa text att läsa och en komplettering, som ska in... Fick förresten VG, med viss tvekan, på förra kursen och VG på den kriminaltekniska lilla historian. Men en kommentar på förra inlämningsuppgiften att jag var tvungen att återgå till den akademiska prosan och så massa smilgubbar. Jag ska ärligt säga att sånt gör mig lite pissed off, jag är liksom vuxen, det är okej att säga 'skriv akademisk svenska' utan att rita smilgubbar, det känns som att jag kan hantera det... Men till saken hör ju att den akademiska svenskan är lite trigger för mig, eftersom jag medvetet väljer att inte använda mig av den, då jag hatar alla former av elitism. Okej, det är ju naturligtvis lite hyckleri, när jag mer eller mindre älskar att dissa folk i melodifestivalen;
Eller som Carrie och Stanford skulle ha sagt;
Stanford: Before I tell you, you have to promise not to judge.
Carrie: Do I judge?
Stanford: We all judge. That's our hobby. Some people do arts and crafts; we judge.
Men jag tycker att kultur framförallt borde svära sig fri från denna sjuka elitism den innehåller, med tanke på hur otroligt viktig kulturen är, men nej då, då ska vi drillas i att utesluta merparten av befolkningen genom att använda ett språk som ger oss själva en identitet jag inte vill förknippas med.
(Nu menar jag inte att folk är idioter och inte förstår den akademiska svenskan, men ey, jag kan inte snacka datanördiska, ni fattar va...)
Hur som är frågan nu om jag ska kuva mig, eller om jag ska fortsätta min protest, min tydligen ineffektiva protest, mot bruket av den 'akademiska svenskan'... Hur obstinat får man vara när man är 34? Och hur mycket är jag villig att riskera mina betyg för att göra en poäng...?
(Gosh, jag skrev nyss att jag var 35, hemska tanke!!)

Nå, dags att tänka på refrängen, som vi pensionärer säger...

Puss och kram