Jag har såååå roligt just nu och har jag roligt så är det ju inte mer än rätt att ni får ha lika roligt;

"Verkets subjekt är alltså ett habitus i relation till en position, dvs. till ett vält. För att visa detta och, om jag tror, åskådliggöra detta, är jag tvungen att återgå till de analyser jag ägnat åt Flaubert. Där försöker jag visa hur sanningen om Flauberts projekt, vilken Sarte förtvivlat (och oändligt) söker i Flauberts egen biografi, är inskriven utanför individen Flaubert. Den är inskriven i den objektiva relationen mellan å ena sidan ett habitus som formats under vissa sociala villkor, och å andra sidan en bestämd position i det litterära produktionsfältet. Detta fält har självt en bestämd position inom den dominerande klassens fält. (De sociala vilkor, som formade Flauberts habitus, definieras genom de fria liberala yrkesgruppernas, "förmågornas", "neutrala position", i den dominerande klassen. De sociala vilkoren inbegriper även den postion som barnet Gustave inehar i familjen i funktion av hans födelserang, samt hans relation till skolsystemet.)
Jag preciserar litet. Flaubert, i egenskap av försvarare av konsten för konstens skull, innehar en neutral position i det litterära produktionsfältet. Det är en position som definieras av en dubbelt negativ relation (upplevd som en dubbel vägran), till å ena sidan den "sociala konsten" och å andra sidan den "borgerliga konsten". Globalt sett är detta fält självt placerat i en dominerad position inom den dominerande klasses fält. (Det var därför han tog avståmd från "borgaren" och den återkommande drömmen om en värdighet lik de kinesiska "mandarinerna" - vilken den tidens konstnärer generellt sett delade.) Detta fälot organiseras enligt en struktur som är homolog med strukturen hos den dominerande klassen i sin helhet. Vi kommer att se att denna homologi är principen bakom en automatisk, och inte cyniskt eftersökt, anpassning av produkterna till de olika konsumentkategorierna. Man borde utveckla detta. Men man ser med det samma att man utifrån en dylik analys förstår logiken i vissa av de mest väsentliga egenskaperna i Flauberts stil. Jag tänker till exempel på den indirekt fria diskursen, vilken Bachtin tolkar som ett exempel på att Flaubert har en ambivalent relation till de grupper vilka han låter föra dialogerna."

Tänk att man kan förstöra konst så. Det är imponerande må jag säga.

Puss och kram

Andra bloggar om: studier, och jättemycket trams