Nu höll jag på att glömma hänga tvätten. Såg just klart filmen Definitely Maybe. Jag tror inte riktigt jag hängde med på poängen att göra den filmen. Bra musik dock. Och visst den var inte dålig eller tråkig, men poänglös på nåt sätt. Jaja... Nog om det.

Ojdå, nu tar Leah Green revansch. Hon blev ratad i modellsvängen för att hon var för tjock och så blev hon miss London eller nåt, bla bla och nu tar hon då revansch och vill visa att man inte alls behöver vara utmärglad för att lyckas. För hon är ju så jääääävla tjock. Blir så trött och less. Så bra då. Hon är en 38a. Dagens 38a. För ni har märkt va, att storlekarna har krympt de senaste åren... Vilken revansch. Jag fattar verkligen inte. Jag trodde att ta revansch innebar att segra över dem man en gång förlorade mot... Har hon gjort det? nope. Fast nej just ja, hon är bara på god väg att ta revansch, enligt saftonbladet... För hon har inte lyckats än... Alltså, kan vi inte bara få slippa att ha snygga tjejers utseende som ideal, kan vi inte skita i hur miss london ser ut och istället fokusera oss på vem hon är. Glad. Snäll. Hjälpsam Är väl lite trevligare ideal?
Och måste kvällspressen vinkla artiklarna som att det har skett ett stordåd nånstans, en 'tjockis' har blivit miss london. En 38a, jösses, det måste vi skriva om! Ja, jag är trött. Och jag tänker inte kritisera modebranschen, för vi är i de flesta fall, medvetna om vad den pysslar med och det aftonbladet gör med den här artikeln är precis lika illa. Tonen, vinklingen, ja, allt.

Haha, pust.

Nä, tvätten var det ja.

Puss och kram



Andra bloggar om: film, kvällspressen, utseendefixering, ideal, tjockisar, icke-tjockisar, och trams