jag läser berny blues blogg och blir avundsjuk på folk som kan leva ut sin ångest, samtidigt som jag tycker så fruktansvärt synd om henne.

igår blev det tusen tårar och 2 lugnande innan jag somnade tröstad av sex and the city, säsong 1. första avsnittet som handlar om att ha sex som en man. dvs utan känslor inleds med kärlek vid första ögonkastet och titta på hus ihop, för att han sen helt plötsligt inte hör av sig på två veckor och sen inte igen. det där att, ja, jag vill inte dömma ut män, men, ja...

carrie som träffar en gammal förälskelse hon inte längre har känslor för. ett misstag hon gjorde när hon var 26... och 29... och 31. och nu tar hon med honom hem och har just sex utan man "sorry, i have to work now"
och det där citatet om varför det finns så många bra singelkvinnor över 30 men inte inga bra singelmän över 30 och "äldre kvinnor nöjder sig inte med vad de kan få" cupid har flygit sin kos.

nå, mamma sa "alla ljuger" och poletten trillade ner. varför älskar jag dr house, men det ska ta sån tid innan jag ser världen som honom. så är det ju. alla döljer något.

vad han hade att säga? ingenting av vikt. det skrämmer mig att nån inte kan känna dåligt samvete. det gör mig rädd. till slut blev han i vanlig ordning arg på mig, för det är så han reagerar som försvar. men ja, allt känns så meningslöst. alla nitar man gått på. men det var det. förr skulle jag ha grävt ner mig, men nu för tiden vägrar jag. jag ignorerar klumpen i bröstet som undrar varför alla män gör så här mot mig, vad jag gör för att bli behandlad som nåt värdelöst avfall. den där klumpen som hatar mig och vill lägga skulden på mig. hitta felet. klumpen som vill att jag ska sitta i soffan och bli destruktivt självömkande och börja skita i allt, framförallt mig själv. den där ångesten som vill att jag ska låta mitt liv trilla ihop och inse att det inte är nåt liv jag lever. men jag vägrar att lyssna. jag känner av den, den gör ont, den värker, men jag ignorerar stenhårt att jag vill leva ut ångesten, och tänker istället på all tid jag kommer att ha nu när nån inte ringer 4-5 gånger om dan och avbryter mig i mitt görande. hur mycket jag helt plötsligt kan få gjort. att jag då måste vägra sätta mig i soffan och låta tiden passera genom att göra absolut ingenting. att jag istället har chansen nu, att bli något. för nu finns det ingen där som trycker ner mig, ingen där som vägrar uppmuntra mig. aaah, efter tusen tårar kanske jag nu lyckas dra en lättnadens suck istället.

och jag behöver inte förstå något annat än att alla ljuger, alla har något att dölja.

istället dricker jag mitt chokladkaffe ur muggen som jag nu tänker är min mugg och  ingen annans. ungefär som att jag tänker att den värme jag gett ska jag ge mig själv. och jag känner mig så trött. som en 90åring i själ och kropp, så där som jag alltid gör när någon svikit. jag har höga krav på människor, men jag har höga krav på mig själv oxå och jag kan iallafall ge. jag har förmågan att ge och visa omtanke och jag skulle aldrig byta ut det för att få en annan själ.

nå, nog om det.

jag måste brygga mer kaffe. jag är sugen på kaffe dygnet runt. kl 1 på natten kan jag känna suget efter kaffe. det är synd att kaffe inte är nyttigt. för jag skulle kunna leva på kaffe.

jag tror att det är åska i luften, för jag vaknade med huvudvärk. så det blir iallafall inte skeppsholmen idag. men nåt ska det bli. jag ska bara se lite satc och äta lite frukost och börja tro på mig själv igen. att jag förtjänar endast det bästa. men idag är det väl en alldeles utmärkt dag för att krypa omkring med dammsugaren som sällskap? min dammsugare matchar mina tapeter. det är lite roligt faktiskt. den är gammal som gatan, men till sin fördel har den en långsladd och den är rörlig. jag kan nästan dammsuga hela lägenheten med bara ett uttag. och jag tror att jag bor på 50 kvm eller nåt ditåt.

nå, puss och kram!