Så kom jag hem och där satt jag och glodde, totalt oförmögen att göra någonting. Så kan det gå när man lider av Melrose Place-abstinens.

Anna Odell är dömd. Ur min synvinkel så påverkar inte det konstverket mer än att historien skrivs om, men det hade ju fortsatt att leva oavsett om hon blev dömd eller odömd, så att säga. Och alla andra konstnärer som blivit dömda för småsaker i detta land har ju ändå fortsatt vara konstnärer med framgång. Och konsten har inte lyssnat nämnvärt på att den inte får existera i alla former. Särskilt inte när tex Lars Vilks sålde sina dagsböter som konstverk osv... Ibland blir jag bara så kär i kreativa människor kreativitet.
Naturligtvis förstår jag att folk blir galna runt om och tycker det ena med det andra, men de ser det inte ur det konstnördiga perspektivet, som jag snöat in på. Vad jag inte visste om lagen var däremot att man inte får ta livet av sig om man vill, då får man dagsböter...
Det jag tycker är synd med hela historien är att Odell varit tvungen att konstant motivera sitt verk, vilket stämplar det där att konsten måste ha ett syfte. Eller att konstnären måste ha ett syfte... Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt att hon har varit tvungen att berätta om att hon agerat efter en självupplevd incident som skedde för cirkus 15 år sedan, det är lika tråkigt som när Freud ser en gam i en Da Vinci-tavla och kommer fram till att han måste vara homosexuell - det där med att man måste knyta konstverket till konstnärens person. Men visst, absolut, jag skulle väl kanske inte uppskatta Paul McCarthys verk om helt saknade kontexten kring dem.

SvD
DN
Saftonbladet
Saftonbladet 2
Expressen

(det kan tilläggas att i SvD är det bla Åsa Moberg som skrivit ett inlägg i debatten, ett inlägg som hyllar Odell, till skillnad från andra. Och jag tycker det är intressant eftersom Åsa Moberg är medförfattare till en av de mest fascinerande böcker jag någonsin läst - Adams bok.)

Nu ska jag väl hitt' på nåt å göre. Puss och kram