saker gjorda: shit alltså, tror att jag har sovit hela dagen
alkoholintag: nix, och alldeles för lite vatten...
dagens fråga: har ni hört talas om cpbloggen?
dagens låt: hit the road jack and don't you come back no more, no more, no more, no more
dagens känsla: jag är trött, naturligtvis och jag bär på en irritation för att jag inte förstår mig på folk...
dagens citat: jag har alltid haft ett enormt självförtroende. inte på grund av att vi är särskilt bra, utan för att så många andra är så dåliga.*


*robert smith, the cure



alltså hagamannens hela bekantskapskrets och sovpartner stöder honom och hävdar att han är oskyldig. alltså, jag fattar att man kanske blir chockad ifall man får veta att man skaffat barn med ett monster och typ fortfarande hävdar att man älskar honom osv, men man kan ju liksom inte förneka bevisen. om man säger så. isåfall kan man ju trolla fram hans tvillingbror då.

nå, det var ju faktiskt nån våldtäktsman som fick lägre straff för att han haft det så jobbigt pga att det stått så mycket om det i tidningarna. jojo.

fyfan vad jag hatar svenska rättsväsendet nu känner jag.

och den här surfi**an gabbi i big brother får karlar på löpande band, men ingen vill liksom ha mig och är jag det minsta sur eller talar om att nån gjort fel så blir jag genast kallad både det ena och det andra och folk slutar tycka om mig helt enkelt. jaja...

männen, kärleken? jag fattar fortfarande inte varför man ringer till nån och säger sötnos och kuttrar samtidigt som man blockar den personen. alltså exakt samtidigt. och jag fattar fortfarande inte varför man säger till mig att det var så bra gjort, att man inte är arg, att man är tacksam, kutter kutter och sen säger till andra att jag bara är ute efter att jävlas. och jag fattar inte varför man nojsar med mig samtidigt som man säger till andra att jag är ett kräk.

det är som joan all over again. och jag skulle verkligen behöva ett bra samtal som förklarade allt, fast jag vet att det kan man aldrig få, för vissa är as och hur förklarar man sin asighet liksom?! och det påminner så om den tiden, när folk trodde att jag ljög tills han ljög för dem och det skadade dem och de insåg det, då helt plötsligt var han ett as. och det sved så att jag aldrig hade något stöd där, eller ja, det hade jag väl, men ingen helt och fullt bara på min sida, förutom mamma. han fick bete sig hur fan han ville mot mig och ingen sa nåt till honom. tom personalchefen ringde till mig och bad mig ändra mitt schema för hans skull... usch. men jaja, jag ska inte tänka på det nu, för det är hundra år sen.

och egentligen ska jag inte slösa tid på att tänka på mimo nu, för det finns inget, för honom är det bara en maktkamp och han kan aldrig erkänna nåt för mig, så vi kommer alltid att bråka och nu slipper vi det.

och jag tittar på masters of horror. det är inte läskigt men rätt äckligt med blod som sprutar och så. det är inte riktigt min grej, jag vill ha saker jag klarar av att äta till... men jag vägrar ju ge upp, haha...

igår åt jag två wienerbröd...

undra när melodifestivalen är egentligen....