Idag är det lite öldricka, som står på schemat. Lite spontanträff med kurskamrater är ju alltid trevligt. Det är också skönt att gå i en klass där man känner att man förstår varandra och där man är villiga att stötta varandra. Heja dem!

Annar börjar en ny idé kring uppsatsämne att ta form. Jag väntar bara på att myntet ska trilla ner, så att säga. Så att jag verkligen får någon bra tanke att skriva kring.

Men det är i den lilla bubblan jag lever nu. Konstant trött och vet inte hur jag ska hinna med allt, men idag beslöt jag mig för att leva i förnekelse och lämna allt därhän och faktiskt träffa folk.

Ciao

Så var det dags; Fångarna på Fortet. Samma sak varje gång - deltagarna gnäller, klagar och drabbas av skador och befinner sig på löpet. Babsan anser att det var fusk. Linda Pritchard var nära att krossas och hade dödspanik i veckor efteråt. Och lite så där som det är. Det här med Linda var lite olyckligt, men jag undrar hur det når Aftonbladet att Babsan anser att en klättervägg är knasig och fuskig. Jag menar, har han bloggat om det? Har han ringt tidningen själv? Eller är det tv4 som villigt planterar dessa 'nyheter'? För jag kan lova att teamet bakom Fångarna på Fortet inte är omöjliga på något sätt. De går att prata med och att diskutera med. De är snarare tvärtom - väldigt trevliga. Däremot kan jag tycka att det i så fall är fusk att det är Babsan som tävlar och inte Lars-Åke, om man säger så. Kul att förväntas springa runt i löstuttar och peruk och spela en roll...

Nåväl.

Det har ju skrivits en del om Ingvar Kamprad, så jag tänkte dela med mig av ännu ett IKEAmoment;



Här är från ett avsnitt av serien Pretty Little Liars. Och jodå, kudden med brodyr, som ligger i bakgrunden finns att köpa på just IKEA.

Ciao

Läs även andra bloggares åsikter om fångarna på fortet, Babsan, tv, ikea, och annat trams

Egentligen är jag oerhört trött på att diskutera SD. Och ja, trött på att de finns överhuvudtaget. Att de kom in i riksdagen leder hela tiden till att nya floskler poppar ur folks munnar om och om igen. Som till exempel Stormares uttalanden i det sk livsstilsmagasinet King (jag skulle vilja kalla just den tidningen för något helt annat, men det är ju en annan fråga.)

Stormare mal på om saker som att vi inte ska avfärda SDs väljare som idioter utan se dem som missnöjda med de partier som finns och istället ta reda på varför de är missnöjda... Jag känner att jag har hört det förut, till leda. Detta daltande med SDs väljare. Grejen är att jag vet varför de är missnöjda. Jag har läst det om och om igen. Och senast idag i en kommentar hos Camilla, som skriver om Den politiska koden för att minska SD:s stöd. Jag kopierar helt enkelt kommentaren rakt av:

"Jag röstade SD!! Bott massvis av år på mindre ort där inga invandrare fanns. Tänkte inte så mycket på problemen.
Flyttade till större stad och verkligheten trängde sig på!Nu är man van vid att få fingret av ungdomar i bilar med arabmusiken på högsta.
Ibland undrar man , rör sig journalister och politiker sig någonsin ute bland ”oss vanliga”?
Blundar dom för verkligheten i samhället , skolor , omvård mm. ?
Jag är inte rasist och det känns för jävligt att dom alltid drar fram rasistkortet. Känner och umgås med många invandrare .Bor även granne med en underbar muslimsk familj.
Tror egentligen att regeringen är så rädda för att ta i frågan för dom vet att det är ett STORT problem!!"

Jag har själv bott på mindre ort, flyttat till en av de så kallade invandrartäta förorterna för mer än 15år sedan. Jag måste erkänna att jag aldrig någonsin varit med om att någon ungdom gett mig fingret från en bil där arabmusiken pumpar på i högsta volym. Jag kanske blundar när jag går, men jag lyckas ta mg fram förvånansvärt bra då. För ärligt, det är ju det här som missnöjet handlar om; Vi tar emot invandrare/flyktingar. Så länge vi gör det så kommer folk, som saknar självinsikt, att vara missnöjda. Jag ser faktiskt ingen anledning att undersöka det mer. Jag skulle finna det mer givande att slå dessa rasistegoister i huvudet med en paddel, men det får man ju inte... Så ja, jag låter bli och visar mitt missnöje med att rösta rött istället... Hur som helst vill jag återgå till kommentaren, som faktiskt inte vill erkänna sin bruna färg med ett "en underbar musilmsk familj" för det är ju kärnan av rasism, så länge de beter sig som oss vitsvennar är de okej, men allt annorlunda är blä. OM nu även SDs väljare ville se sig själva i spegeln och kanske se att det är vår, vi vitsvennars, attityd som är det största problemet, ja, då kanske jag skulle sluta kalla dem för idioter. Om de sen skulle vara villiga att ändra sin attityd, ja, då skulle de snart inse att det finns viktigare saker där ute i världen än högt spelad arabmusik; och sluta vara SDanhängare.

Ciao

Läs även andra bloggares åsikter om Stormare, SD, politik, floskler, och annat trams

Råkade se en annons för Rockbjörnen och hamnar återigen i funderingen kring vem är Danny, vem är Ola, är det samma person?



Det känns iallafall lite skönt att Rockbjörnen inte kör årets artist. Jag kommer nämligen ihåg min fundering krig Grammisutdelningen 1999, när Thåström fick Grammis som årets artist, men Petter (tror jag) fick för årets manliga artist... Det känns ju lite som att är man årets artist så är man liksom per automatik även årets manliga artist, om man nu råkar vara man... Vilket nu fick mig att fundera på ifall man säger manliga artist och inte manlige artist... Nåja. Jag känner mig inte inblandad i Rockbjörnen alls, har nog inte sett nåt liveframträdande alls i år... Och jag har nog bara hört 3 av låtarna... Men jag undrar lite, är inte Crashdiet, enligt dem själva, neonazis? Okej att de inte gör vitmaktmusik, men... men...

Ciao


Läs även andra bloggares åsikter om Rockbjörnen, Thåström, Crashdiet, musik, Grammis, språkligheter, och annat trams

Eftersom jag fick Den lilla fången av Jane Elliott, från Pocketförlaget, så tänkte jag att jag skulle dela med mig av min läsupplevelse.

Det sorgliga med den här världen är att den finns myriader av den här typen av berättelser och mitt hjärta värker sönder för alla utsatta barn
och vuxna.
Det är inte som ni kanske trodde, att jag läst det här förut, utan varje berättelse som denna är lika viktig att få höras. Det sorgliga är ondskan som orsakat att dessa berättelser aldrig verkar upphöra.

Jane Elliott är en pseudonym, men hennes berättelse är verklig. Detta är en biografi över hennes liv, hennes helvete och vägen ur detta helvete.

Jane hamnar som fyraåring i sin styvfars våld. Egentligen står hela familjen under styvfaderns våld, även hennes mor och halvbröder, men det är Jane som blir hans slav och när hon är 14 tvingas hon även till att bli hans sexslav. I 17 år levde hon ett liv av både psykisk och fysisk tortyr och var helt utan hjälp. När hon lämnade flyttade från huset och avslöjade hemligheten, så vände sig hela hennes familj emot henne. Hennes halvbröder törstade efter blod och var inte sena till hot och våld.

Den här boken börjar märkbart välskrivet och redaktören till denna bok har verkligen gjort sitt jobb. Det som är lite trist är att det inte håller i sig. Slutet av boken håller inte alls samma kvalitet när det gäller det språkliga. Det är som att det skyndats på lite för snabbt för att nå till sista sidan. Något som är mycket synd, då det egentligen är berättelsen ur det hela som man vill minnas och som man vill ska lämna ett avtryck. Man kan sällan vara kritisk mot denna genre och typ av böcker, men det jag kan säga att i jämförelse med alla dessa verklighetsberättelser som översvämmat bokhandlarna de senaste åren - sorgliga som glada - så ligger denna över genomsnittet när det gäller det språkliga och uppbyggnaden.

Om jag tycker att du ska läsa den här boken? Nu är det ju snart höst och regnet kommer snart att smattra mot våra rutor om kvällarna. Jag tycker att det är viktigt att du läser den här boken, alla dessa berättelser borde ha dig som åhörare. Sen kan du gå ut och låta regnet dölja tårarna, innan du finner din egen styrka och vi tillsammans ser till att något sådant här aldrig sker igen. Genom att ge vår förståelse, genom sprida vår kärlek. Banne mig!


adlibris
bokus


Läs även andra bloggares åsikter om bokrecension, böcker, den lila fången, biografi

Det är lite spännande hur minnet fungerar. Jag har tillexempel just kommit hem efter semestern. I mitt skrivbordsskåp ligger det nu böcker, som jag köpt under semestern och böcker jag hade med mig på semestern. Det märkliga i det hela är att jag inte för mitt liv kan minnas att jag packat upp dessa böcker och lagt in dem i detta skåp...

Det som är frustrerande med hela historien är att jag har tappat bort två kvitton. Problemet är nu att jag inser att jag inte kan lita på mitt minne. Jag minns det som att jag packade ner dem i en kasse med böcker. Så hur är det nu; packade jag aldrig ner dessa kvitton? Eller har jag packat upp dem och lagt dem på något bra ställe utan att minnas det?

Jag skulle behöva lite hypnos för att komma i kontakt med mitt minne just nu.
Och nej, haha, jag har inte varit full...

Ciao

Hittade ett trevligt litet museum idag. Johanna Museet. Så många föremål och så fint ordnat.

Så vi strosade runt där inne ett tag, för att sedan leta rätt på en loppis innan vi fortsatte till Ystad. Väl i Ystad sprang vi på Solhjulets marknad/loppis, som får mina varma rekommendationer. Jättefina saker till helt rimliga priser. Köpte bland annat en duk till mitt nygamla soffbord, för 15kr. Så surrade vi runt ett tag, innan vi åkte hem och landade i soffan.


Och så ännu ett litet tips - Tradera.


Nu ska jag bara se till att finna ro, så att jag kan bli färdig med allt plugg - vilket ja, rimligtvis inte kommer att ske förrän jag mediterar i min ensamhet. Nåväl, än så länge är det sommar.

Ciao




Andra bloggar om: loppis, museum, nostalgi, loppisar, shopping, tradera, och annat trams