DAGBOK AV EN LEOPARD

För några år sedan gick jag en kurs hos Ecpat. Hur ska jag beskriva den? En kurs för blivande volontärer och om barnsexhandeln. Ecpat finns ju inte till för att göra folk paranoida, utan för att lobba så att frågan tas på allvar. Naturligtvis blir man ju mörkrädd när man kommer till insikt om hierarkin som finns inom vissa pedofilgrupperingar. Det hela går ut på att hard core-pedofiler som varit med i gemet länge har högre status än newbies. De har ju som hobby att byta barnpornografiskt material med varandra och det rör sig inte alltid om spånhuvuden där bakom datorerna utan om personer med stor kunskap om hur man kodar filer, undviker att bli spårad av polisen och ja, helt enkelt täcker sina spår jäkligt väl. För att klättra inom hierarkin är det ju då viktigt att de delar med sig av nytt material hela tiden. Vilket innebär att nya övergrepp måste ske. Det hela är fruktansvärt och får det att vända sig i magen på vilken normalt funtad människa som helst, därför tycker jag att det är bra att Saftonbladet tar upp frågan, när det gäller hur vanligt folk publicerar sina semesterbilder på nätet, utan eftertanke. Jag tycker att Daniel Lagerlöf, på Ecpat beskriver det himla bra;
"– Att lägga ut precis alla barnbilder på en helt öppen hemsida är som att lägga ner det privata fotoalbumet i tunnelbanan. Jag skulle personligen vara ganska restriktiv med familjebilder på nätet. Samtidigt får man inte bli alltför paranoid."
För det är rätt lätt att plocka ner dessa bilder på sin egen dator och sen presentera i ett heeeelt annat sammanhang och då är det inte så sött och gulligt längre.
(Att sen Saftonbladet väljer att illustrera artikeln med just nakna barn på en sk semesterbild går ju att diskutera)